Sida  1

Presentationsfilmen

för Garreau så som det

har varit

Atlantkustens vågor är enorma. Vi badar på de bevakade områdena (mellan blå flaggor) när vi inte har våra bodysurfbrädor eller vågsurfbrädor med oss. Det är som att leka i ett vattenland. Alla tumlar runt i jättevågorna och dess skum och bara skrattar. Utanför de blå flaggorna kör vi bodysurf. Spänningen att ligga vid brytlinjen och vänta är lite som att jaga, det gäller att fånga rätt våg. Brädan lyfter, accelererar, susar fram över vågtoppen för att surrande plana framför vågen - lycka! Svårt att sluta. En paus på närmaste sardinbar med en kall öl ökar livsenergin, "på´n igen".

 

Vågsurfning är inte så svårt som det låter. Åtminstone inte om man håller sig till de lite lägre vågorna. Efter en lektion eller två brukar de flesta kunna stå upp på brädan. Surfskolor finns i de flesta badorter.

 

På stränderna finns människor hela året om. De vandrar, läser, leker, äter, dricker, fiskar. Lyckliga hundar leker och tokspringer rakt ut i vågorna. Harmonin finns här alltid, vi vandrar i regnet i december och njuter av vågornas skådespel, vattnet är 16 grader varmt pga. Golfströmmen. Stränderna är obegränsade, de sträcker sig ända från norra Spanien upp till Bretagne, vågorna blir större ju längre söderut vi kommer. Ibland väljer vi de stilla ödestränderna, ibland lockar tumultet och barerna i t ex Biscarosse eller Lacaneau Ocean.

 

 

 

 

 

 

Atlanten

Dune du Pyla

Atlanten

Cap Ferret